blog

Made in migracija

Det här är min sista kväll i Belgrad. Jag har varit här i exakt en månad. Imorgon på nyårsafton kl 06.30 tar jag flyget tillbaka till Stockholm.

Det här är det första blogginlägget jag skriver, inte bara under min vistelse här, utan i hela mitt liv.

Belgrad är inte nytt för mig, Serbien är inte nytt för mig. Jag är född i Belgrad, mina föräldrar har levt halva sina liv i Serbien, eller rättare sagt i Jugoslavien. Alla barndomens somrar tillbringade jag i Belgradförorten Zeleznik, “u nasem dvoristu u Jugi” (“i vår trädgård i Juga”) som jag kallade platsen jag älskade mest i hela världen. Där var alltid fullt av barn, liv och lek (ledeni cika, zmurka, indijanci). Där var alltid varm och ljus sommar.

När jag blev äldre slutade jag komma regelbundet till Serbien. Tonårsrevolten mot mina föräldrar blev en utvidgad revolt mot allt det som mina föräldrar kom från, bar på, var. Jag ville kasta bort och frigöra mig från Arvet, jag ville varken ärva deras land eller deras sätt. Jag ville vara svensk. Eller jag ville vara progressiv invandrare i Sverige. Eller jag ville vara serbisk, men på mitt sätt, absolut inte deras. Behovet av Juga fanns kvar inom mig och översvämmade ibland ytan, på ganska konstiga och deformerade sätt …

De senaste åren kommer jag åter igen regelbundet till Serbien, alltid på somrarna och alltid korta tidsperioder. Jag refererar fortfarande i min inre, intima värld till platsen som Juga, och kusin- och grannbarnen jag lekte med i trädgården är mig fortfarande kärast – det är till dem jag kommer, även om det är få jag har riktig kontakt med idag …

Jag vet att Juga inte finns kvar, att den där trädgården inte finns kvar, att vi barn som förut lekte så sprudlande och bekymmerslöst hela dagarna och kvällarna med vattenflaskor (pistoler), rosblad och lera (bakelser och tårtor) och också finare leksaker från Sverige (dockhus, dockor, minimöbler), nu har stora problem med att få ihop våra liv, inte minst ekonomiskt … Deras problem är större, eftersom utmaningarna i Serbien är större … Jag var priviligierad och bortskämd då, och jag är det nu, för att jag lever i Väst …

Den här månadslånga vistelsen i Belgrad december 2014 har kanske tagit mig ut ur den där trädgården en gång för alla … jag vet inte … kanske är det bara något jag säger till er ikväll …  Men platserna jag varit på (centrala och alternativa Belgrad) och människorna jag umgåtts med (alternativa och vänsterintellektuella) har fått mig att inse att Serbien och Belgrad är större än trädgården i Zeleznik, framförallt är allt så mycket mer komplext. Det finns en mycket större värld utanför min lilla personliga och egna, den insikten gör jag om och om igen … Nu arbetar jag på att smälta samman min personliga relation till Serbien med den större bilden … Det sker naturligt och är hårt arbete …

Medan jag har varit här har jag tänkt mycket på relationen mellan stad och land, relationen mellan barn och vuxna, relationen mellan den vänsterintellektuella klassen och folket, samt relationen mellan Västeuropa och Balkan. Mycket av det som jag växt upp med och har starka band till (ortodoxa kristendomen, serbiska traditionerna, balkansentimentalieten, sångerskan Ceca och landsbygdsmänniskornas mentalitet) är sånt som den skrivande klassen här föraktar, kritiserar och tar avstånd från.  Skulle jag varit likadan om jag hade växt upp här och formats som skrivande människa i den här kontexten? Om jag levt i Serbien under ett 90-tal där allt “serbiskt” omsattes till nationalism och förgjorde?

Men jag levde i ett Sverige där allt det som inte var svenskt och rent skavde mot svennenormen, och skulle assimileras/integreras/skäras bort (kärt barn har många namn), om man skulle ha någon chans i samhället. Vissa av oss blattar hanterade det genom att vara stolta över och blåsa upp våra religioner, föräldrars traditioner, temperament, sånger och bymentaliteter. Vi kom underifrån och utifrån, men var starkast och bäst.  Ta er i röven, Svenssons!

Mitt land är inte Serbien, jag är inte “made in Serbia”. Jag gjord av den ständiga migrationen och rörelsen mellan Serbien och Sverige, Sverige och Serbien – med bil, tanke, begär.

Lika främmande och förvirrad som jag alltid varit i Sverige är jag även i Serbien, minst.

Men litterärt är det en styrka … I vilket fall måste jag tänka så för att känna att jag har en plats, ett land, en begriplighet, ett berättigande i världen …